Robert Tardells väg till Göteborg

Med anledning av att det sänts ett program på TV ikväll ”Maj 1968” och för mig personligen det blev en vändpunkt i mitt liv som ju till slut skulle föra mig till Göteborg.Jag hade fått jobb på kontoret på Banan-Kompaniet i Stockholms Frihamn.
Jag arbetade under Sven Sahlen’s brorson, Bengt Sahlen, och vi ansvarade för fruktbåtarna som kom och lastade av sin last av äpplen, päron, bananer, apelsiner m.m.

I det sammanhanget var det så att det endast var Sverige som hade märket ”Fyffes” och hela övriga världen ”Chiquita” och då kunde det hända sig att en båt kom och kanske inte kunde lasta båten eftersom det stod ”Fyffes” eller ”Chiquita ” och den lasten kunde komma att ligga och ruttna bort.

När bananstockarna kom till Sverige så hängdes de upp på en krok och manskapet fick hugga ner bananerna i ”händer” som sedan lades i kartonger för distribuering till kunderna.

Nu ändrades detta så att även Sverige fick ”Chiquita-märkning” och redan i avgångslandet höggs bananstockarna upp och lades i ”händer” direkt i kartongerna.

Detta gjorde ju att det sparades arbetskraft i Sverige och 30% av personalen fick gå, och eftersom jag var en av de sist anlända, kom jag att bli en av de första att få lämna Banankompaniet.

Mamma hade sett i tidningen att en resebyrå ”Turist-Centralen” behövde en chef i Paris och mamma tyckte absolut att jag skulle söka den platsen.

Jag kom ner till firman och blev tilltalad på franska och min franska var väl dubbelt så god som deras och så frågade man mig om jag kunde något om försäljning och jag väl då sagt att: ”jag hade ju sålt scoutliljan och första majblommor o.s.v.” men dom menade då att här gällde det att sälja utfärder och sevärdheter: Paris by day and Paris by night och höjdpunkten: Versailles bl.a.

Detta var en onsdag och man sa mig att: ”På lördag åker du” och jag då sade något om att jag hade ett jobb o.s.v. men menade att det fick jag ordna till.
På Banan-Kompaniet var dom ju bara glada för att jag fått ett nytt jobb så snart.

Jag sa då till mamma att: ”Vad har jag gett mig in på” och hon som alltid kunnat ”peppa mig” sa att ”Det där klarar du !!”

Nåväl, jag kom ner till Paris och möttes av en grabb som skulle sätta mig in i det hela, en ”bohemetyp” av guds nåde !! och efter 4 dagar sa han att: ”Nu kan du det här, nu sticker jag” !!

Då var det för mig att ta tag i Bussbolag, Hotell och Nattklubbar och ett faktum är att när jag första gången kom till Paris till min moster Selma i 1946 så hade bus-ungar sett mig och frågat om jag inte fick komma ut och leka (jag var då c:a 9 år gammal) och tack vare dem så kunde jag väl en hel del slang vilket gjorde att när jag pratade med de olika jag kunde komma ”på samma våglängd” och jag lyckades skapligt med allt vad som behövde göras.
Även att skaffa restauranger fick jag ta tag i och alldeles i närheten av vårt ”Hotêl Albert 1, 164 Avenue Lafayette alldeles uppe vid Gare du Nord (Norra Station) hittade jag en restaurang som utan vidare kunde bespisa 250-300 personer och med mina ungefär 60 gäster , var detta idealiskt.

Jag var ju chef och ner kom min medhjälpare som var Suzanne Hamori ( dotter till författaren Lazlo Hamori ) och tanken var att jag skulle få i lön 1.000 frc. och hon 500 frc. för att sedan de medhjälpare vi fick ner senare skulle ha 300 frc. (och det var en ganska hygglig månadslön, mat och husrum inkluderat) och jag såg genast vilken nytta jag skulle få utav Suzanne så jag sa till henne att vi skulle dela 1000:- + 500 = 750:- frcs / månad. (c:a motsvarande i svenska kronor)

Suzanne hade varit avdelningschef hos Pepita i Stockholm och hon berättade att hon av föräldrarna satts i kloster i Ungern under kriget och det var nog något som troligen räddade hennes liv och mycket långt senare hade hon fått reda på att hon var judinna.

Vid något tillfälle under påsktid då Paris befolkning i det närmaste fördubblades, skulle vi få en kontignent med resenärer som skulle stanna i 10 dagar (istället för normalt 1 eller 2 veckor).
Då satte sig Suzanne och gjorde upp ett schema såsom man gör när anställda skall ha semester på firman , med linjer så man skulle se att allting skulle kunna klaffa. På resebyrån i Stockholm var det full fart och alla skulle till våren och påsken i Paris.

Dom ”telexade” mig till Grand Hôtel i Paris, där vi fick hyra in oss, och utökade med ytterligare 60 pers, och uttökade en gång till med ytterligare pers. och till slut telexade jag dom och frågade om dom hyrt planet för en hel vecka så folket skulle kunna övernatta ombord, för jag kunde då rakt inte skaffa fler rum på hotell för dom. Tråkigt, men så blev det tyvärr !!

Lis-Karin hade haft en anställning på en firma med skandinaviska flickor och det var för att när inköpare från t.ex. NK, Marimekko m.fl. det skulle sättas ihop en inköpsrunda för att dom så snabbt och smidigt som möjligt skulle kunna göra sina inköp.
Den finska inköparen från Marrimekko ville absolut ha Lis-Karin till sin medhjälpare, hon hade sådant sinne för färger och kvalitéer och här i Göteborg kunde hon t.ex. köpa en blus och sedan ”Kuta Göteborg runt” för att få en matchande del.

Hon hade kontakt med Svenska Handelskammaren i Paris och när så chefen för ”Trivselresor” kommit och frågat om dom visste någon som skulle kunna ta hand om resebyrån i Paris så hänvisade dom till Lis och när vi vid ett tillfälle möttes ute på ”Le Bourget-flygplatsen” så fick jag syn på 2 flickor som jag började prata med och fick höra att dom väntade på sin absolut första grupp från Sverige och jag satte väl i Lis med kollega i vad dom behövde veta och sa väl att ”Är det något, så ring” och Lis ringde vid något tillfälle och en gång jag satt och åt lunch på ”Drugstore Opèra” så kom hon förbi, jag sade åt henne att sätta sig ner, vi pratade och hon bjöd vid detta tillfälle mig hem till sig.

Jag ringde på dörren och en liten grabb öppnade dörren och jag tilltalade honom på franska, men han sa mig att ”till honom kunde jag snacka svenska” ! och det var Lis’ då 9-årige son Jörgen jag träffade.

Jag hade två hotell på ”Vänstra Stranden” och studentoroligheterna som börjat, för att sedan sprida sig i hela Europa, men det program vi såg ikväll på TV var tyvärr enbart från Paris och Stockholm som visades.

Paris var som en belägrad stad och demonstrationer tågade och jag satt på någon liten restaurang vid Gare du Nord (Norra Station) och när dom fick se de tågande, man snabbt drog ner de stora sjalusiéerna av rädsla för bråk. Jag stod under långa tider i telefonkontakt med den svenske konsulns son och vi kunde underhålla varandra något om hur läget var på dels Norra sidan där jag ju befann mig, och på Vänstra stranden som han hade lite bättre koll på.

Det var strejker i hela Paris och t.ex. sophämtningen var lika med ”0” med oerhörda avskrädeshögar som samlades i stora 4-5 metershögar.
Kravallpolisen ”CRS” slogs med batonger och vattenkanoner, på ett hotell ”Gay Lussac” hade hotellägaren ringt mig och berättat att polisen ryckt in och tagit min guide: Pär, ung och blond och vid samma tillfälle sagt mig att nu kan jag inte prata mer, dom håller på att välta min bil !!
Vi fick inte tillbaka Pär förrän 2 dagar senare !! (Bilen hade också klarat sig!)

När en grupp skulle åka hem från Hôtel Gay Lussac så fick jag organisera med att poliser skulle gå med gruppen för att inget skulle hända med turisterna och då ner till ”Place Odeon” och det var ju just vid denna station som studenterna var som mest livaktiga, men allt gick väl också den gången.

Vi fick så lämna Paris och åka hem, Lis till Göteborg, där hon hade en lägenhet (hon var ursprungligen från Jönköping) och jag tillbaka till Stockholm.

Jag hade fått anställning på en firma som bl.a sålde Slipmateriel.

Lis kom upp till Stockholm och jag for ner till Göteborg över en veckoända och sedan var det ju telefonen som gällde.

Vi tyckte detta var ”tröstlöst” och jag sade upp mig och tillfrågades vad jag då skulle ha för mig, och jag väl sagt att jag skulle flytta ner till Göteborg och vad skall du ha för dig där och jag genmält att alltid hittar man väl på något (ungefär så var ju ”tidsandan” då) men jag tillfrågades om jag inte ville bli hans ”dotterföretag,” han kunde ju inte avlöna mig eftersom han inte kunde ”kontrollera mig” som han sade, men han skulle ordna med bra villkor från sina Spanska leverantörer och jag kunde när som helst ringa honom om det behövdes få tekniska råd, och så började jag mitt liv i Göteborg !!

Igen ställde jag samma fråga till mamma, ”Vad har jag gett mig in på” och hon lika självklart: ”Du kommer att klara det!!”

Det var oerhört kärvt i början, jag som skulle ut och finna kunderna, mina fiberrondeller (för ytslipning) var utav ett ny speciell utformning (formpressade för att behålla formen) och jag lyckades komma in och sälja ganska hyggligt, det var värre med att få vänta på pengar från kunderna (som gärna drog på betalningarna, vad kunde en liten kille som jag ha att ”sätta emot” och i början levde vi på Lis-Karins studiemedel (hon hade åter tagit upp sina studier på Universitetet ( de sista 13 åren av sitt arbetsliv var hon adjunkt på Hvitfeldska Gymnasiet här i Göteborg

Med andra ord hade ju Maj 1968 fått en avgörande betydelse och totalt kommit att förändrat mitt liv !

Hälsningar / Robert

Top