Min resa till Israel 2017

Min resa till Israel 27 april – 5 maj 2017

Sedan jag fått beskedet att jag hade fått Cancer i Prostatan och hade ett
antal veckor att se fram emot med strålbehandling under minst 6 veckor,
beslöt jag mig för att jag ville göra ”något roligt” innan dess, så jag
bestämde mig för att åka en vecka till Israel.

Torsdag den 27 april vid 14-tiden for jag ner med spårvagnen för att hoppa
på flygbussen vid centralen och för att vara i god tid för flyget som
skulle avgå 18:10 till Istanbul till att börja med.

Den vanliga incheckningen gick bra tills dom upptäckte att jag hade en
tandkräm som var över 200 ml. samt min Rak-Gel !!

Dom sa att jag antingen kunde kasta detta direkt eller gå ner till
”speciella skickningar” och jag bestämde mig faktiskt för att gå dit för
att se hur detta skulle fungera.

Jag hade bestämt mig för att klä av mig en undertröja samt en kofta som jag
haft, det var ju redan så varmt i Göteborg att jag börjat svettas med dom
sakerna på mig också.

Jag kom tillbaka till incheckningen igen och vid detta tillfälle ombads jag
att ta av mig min livrem,

Det får bli på ert ansvar då sa jag, ty skärpet var det som höll uppe mina
byxor och mycket riktigt, dom hasade ner till anklarna!!

Planet avgick tidsenligt och jag tog plats i planet bredvid en man i
50-55-årsåldern och frågade att: Vart är du på väg ? varpå han sa Teheran !

Jag funderade först (Iran och Israel är ju inte de bästa vänner) men beslöt
mig ändå för atrt säga: Israel, varpå han sa att han var god vän med många
judar och hört att Israel var ett vackert land och att han velat kunna resa
dit.

Det framkom att han flytt från Iran för 28 år sedan p.g.a. att han varit
politiskt involverad och varit tvungen att fly ut ur Iran.

Han hade anlitat smugglare som skulle ta honom till Canada, men när dom
satt på planet dom sagt att det blev ej Canada, vart då frågade han då och
dom sagt: Sverige!

En gång i Sverige hade han lagt sig vinn om att lära sig Svenska och han
ville inte ligga samhället till last utan hade redan från början

ansträngt sig för att få jobb (i de mest olika yrken) och till slut dels en
godisbutik och sedan en fruktaffär och till slut blivit förman för en
ICA-butik.

Han hade lyckats få hit sin fru och för bara några månader tidigare
lyckats, med god hjälp av kompisar, kunnat hälsa på sin gamla mamma (efter
28 år) och de 4 bröderna. Den här gången reste han med svenskt pass.

Nåväl, vi hade ett mycket livligt samtal och komna till Istanbul så visade
det sig att flyget till Tel Aviv respektive Teheran hade portarna bredvid
varandra och vi slog oss ner och tog oss en öl tillsammans, så det blev
inga tråkiga perioder av väntan !

Jag har också fått hans meijl-adress.

Min mobil hade börjat ladda ur och behövde laddas upp och på ett ställe
fanns det en butik som sålde telefoner och jag sa att jag tyckte att mitt
batteri laddade ur så snabbt och frågade om dom möjligen hade batterier
till försäljning ? och hon menade att i de nya telefonerna fanns det inga
utbytesbatterier till och jag frågade henne om hon visste någonstans jag
kunde ladda telefonen, men det visste hon inte. Jag gick därifrån och efter
bara några steg kom hon springande och pekade på en pelare med kontakt, och
jag stack in min sladd. Efter bara några minuter kom det en annan och också
stack in sin sladd i nästa urtag och efter bara någon minut började vi
pratas vid och han berättade att några kompisar tagit honom med och han
hade ingen aning om vart han skulle, trevligt att pratas vid och vi utbytte
meijladresser och han gav mig ett visitkort som visade att han var
skohandlare från Varberg !!

På den fortsatta resan från Istanbul till Tel Aviv hade jag inte något
speciellt trevligt resesällskap, och istället för ankomst 01:50 så var
planet försenat och vi landade först vid klockan 02:30 och stackars Sonia
som väntade med bilen på mig och vi var ej hemma och kunde gå och lägga oss
förrän vid 04-draget.

Jag hade varit och fått ut mitt special-paket och det visade sig att
tandkrämstuben inte kunnat hålla tätt och Rak-gelen hade fått sig en törn
och var oandvändbar……….( tröjorna hade dock klarat sig bra!!)

På fredag morgon hade Sonia’s son Shimon kommit för att gratulera sin mamma
som ju fyllde 70 år denna fredagen, men dom hade inte velat väcka mig, som
vaknade först vid 10-tiden !! Jag hade visserligen hört röster men
…………..

Nåväl, på fredag kväll hade Sonia bjudit hem ”halva Israel” som jag sa, men
det var Hélene med Per-Olof, min syssling Pharad, hennes pappa och min
mamma var kusiner (Fritz Oppenheimer och mammas mamma, Mathilda
Oppenheimer, som ju var gift med min morfar Herman Kartow)

Hennes yngre syster hade jag träffat på Moschav Kfar Vitkin hos Fritz och
Irene Oppenheimer, men tyvärr hade hennes yngre syster gått bort i
bröstcancer för 17 år sedan.

ytterligare en syssling: Eva Hartman med sin man Zvi, m.fl.

Det samtalades runt bordet och jag hade berättat för Sonia att jag gärna
ville tillbaka till min gamla kibbutz som jag varit första gången på i
1962.

Dessutom nämnde jag Golanhöjderna vilka Sonia redan tidigare hade sagt hon
skulle köra mig till, men när Pharans fick höra dtta sa dom direkt att:
”Dit kan vi ta Robert”

Jag kunde inte få bättre guider, han var nu 67 år och hade en karriär inom
Israeliska Ubåtsflottan som han varit teknisk chef över och slutade som
Amiral, Vad ger ni mig för det, alltså !!

Nåväl, då åkte vi dagen därpå upp till Golan och han visade mig hur Syrien
hade haft full utblick över Genesarets sjö samt alla kibbutzerna runt
omkring och kunde ligga och peppra på både fiskare som kibbutzer och hade
varit ett stort bekymmer för Israel under många år. Han visade mig också på
ett ställe dit 4 ländr hade gemensam gräns, nämligen Israel, Libanon,
Syrien och Jordanien.

Han vände sig mot mig och frågade: ”tycker du vi skall lämna tillbaka
Golanhöjderna och svaret kunde bara bli ett rungande ”NEJ”!

Vi åkte sedan tillbaka och hamnade på en Libanesisk Restaurang: MAGDALENA
(i Israel) med mycket god mat och många Libanesiska specialiteter.

Vi åkte för att tanka och jag passade på att bjuda dom på varsin glass,
detta bara för att berätta att jag knappt gjort av med några egna pengar på
så gott som hela min resa !!

T.o.m. att Sonia inhandlade 2 par skjortor och ett par jeans till mig (det
enda jag gjort av med några pengar på i Israel var ett par skor! som Sonia
sagt att: ”Dom där skorna kan du ju inte ha, dom håller ju på att falla
sönder på dig”) !,hon skötte om mig som ett litet barn!

Samtidigt som hon tar på sig att sjussa, hämta här och lämna där några av
alla de 11 barnbarnen (ett 12:te på gång !) Hon är helt fantastisk och ofta
ljuder hennes telefon för att påminna henne om det ena eller andra
”uppdraget” hon har att utföra.

Jag har sagt åt henne att trappa ner, hon kommer att bli sjuk annars, men
vill intde höra på det örat, nåväl att ha så mycket att stå i hjälper henne
väl att ”hålla sig ung” samtidigt.

Sonia tog mig så dagen därpå till min gamla kibbutz som jag var på i 1962,
som jag besökt på så gått som alla mina Israelresor och då också med
Lis-Karin och Mikael, men senast var nog 10-12 år sedan.

Jag kände inte igen min kibbutz!!! Som bestått utav c:a 350 medlemmar, men
nu helt utbyggd och med bilar och parkeringsplatser överallt. Jag fick
senare höra att dom haft ett sliperi för att slipa glasögon, men att dom
sålt detsamma och hela befolkningen hade blivit äldre och knappt några
ungdomar stannat kvar även om dom haft lite jordbruk kvar, men alls inte
som det varit i 1962.

Vi parkerade bilen och en annan bil kom och parkerade bredvid oss och en
flicka kom ut och jag frågade henne om hon visste var Jossi Sand bodde,
(som var vår ”mellanhand” mellan kibbutzen”och oss volontärer på den
tiden).

Flickan sa då att Jossi Sand gick bort för två månader sedan, ”men jag är
hans yngsta dotter”! VAD GER NI MIG FÖR DET ALLTSÅ ?

en sådan händelse inträffar väl bara någon gång på miljonen ?!?!

Nåväl, då frågade jag henne om hon visste var Schimon bodde och jo det var
bara några dörrar bort, och jag knackade på och gick in och sa: Shalom,
schmi Reuven (Hej, mitt namn är ”Ruben” som var mitt hebreiska namns
motsvarighet till Robert (den äldste av de 12 stammarna).

Han frågade då: ”Mi Schwedia? (från Sverige?) och: Ken, sa jag,alltså Ja,
från Sverige !

Han hade varit min första hebreiska-lärare för nu 55 år sedan ! och lärt
mig min första stapplande försök att lära mig hebreiska.

Jag får i det sammanhanget nämna att jag själv är förvånad över hur mycket
Hebreiska jag faktiskt kan prata själv och dessutom förstå, jag menar ju
ändå att det var 55 år sedan!, men sådant ligger väl och ” pyr någonstans”
i det undermedvetna.

Det var ytterligare en person jag frågade efter som gift sig med en
tidigare kibbutz-volontär från ”gettot” i Venedig och han arbetade i
mekaniska verkstaden på den tiden och jo, Uri bodde vid nästa dörr, samma
glada återuppvaknande ! Hans fru: Dinah, hade tragiskt nog gått bort i
cancer några år tidigare, men verkligen roligt för mig att få ha varit med
om allt detta och med många gamla minnen kvar.

Sonia har bestämt sig för att bjuda hela familjen, alltså 4 barn, 12
barnbarn (det 12-te hinner nog födas tills dess) alla föräldrar däromkring,
jag skulle gissa det borde bli uppåt 25 – 30 personer med alla och detta
att kunna samla alla på det här sättet är nog en bedrift i sig (och ingen
annan än Sonia skulle ha klarat detta!)

Nåväl, Sonia och hennes man Jacob (Jacki) ville förvissa sig om att stället
var tillräckligt bra och själva göra en bedömning innan och således åkte vi
upp och det blev ju en heldagsutflykt bara det.

Så välfyllda alla dagar har varit och inga ”dödpunkter här alltså”, min
resa och vistelse har varit fantastisk, det finns närapå inga ord för det!

Jaha, så blev det dags för hemfärd, planet gick kl. 10.00 och vi fick ju
stiga upp kl. 04:45 (3 timmar + körning till flygplatsen).

Jag sa ju adjö till Sonia och befann mig snart i avgångshallen där jag gick
in i dutyfree och en ung grabb på 25 år frågade om han kunde vara mig
behjälplig med något och jo tack en flaska vardera av röd Martini och rosè
Martini ville jag ha och det var ju inga problem och min vana trogen
började jag berätta för honom om halva mitt liv och han ville bara höra mer
och mer, så vi pratade ´med varandra säkert i ¾-timma och sedan gick jag
och betalade ( totalt 130:- för 2 hel-liters-flaskor! ).

Ombord på flygplanet och jag träffade min ”bänkkamrat” som visade sig vara
israél men funnit kärleken i Göteborg och blivit kvar i nu 38 år !

Han hade haft diverse jobb för att till slut för 13 år sedan blivit
buss-chaufför på bl.a. 25:ans buss m.fl. Han var nu 66 år fyllda, men kunde
fortsätta att jobba och med inte fulltid kunde han hålla på ett bra tag
till som han sa !

Han hade en fru (som övergått till judendomen) och några barn.

Vi anlände så till Istanbul och jag tog mitt handbagage och det blev en ny
incheckning och när dom får se mina 2 x 1-liters-flaskor meddelade dom mig
att jag inte fick ha mer än 100 ml. och detta var ”en bra bit över den
limiten”!

Jag blev ju förtvivlad, men så sa Gili, som min nyvunne vän hette, att jag
hade ju köpt dessa flaskor på dutyfree i Tel Aviv och hade kvitto på
inköpet och när jag tog fram det, så lät dom det passera.

Troligen begick dom väll i det närmaste ett tjänstefel, men insåg väl också
det absurda i det hela.

Vi vet inte om dom trott att vi skulle flyga Tel Aviv – Göteborg direkt,
eller var ju felet att dom inte hade plomberat detta handbagaget

men också dom som tog betalt borde ju ha kikat på mitt boardingkort och där
skulle sett att jag skulle komma att mellanlanda i Istanbul !!!

Som mamma skulle ha sagt: ”Det är inte summan som hade den stora
betydelsen, men sättet” !! Ni förstår nog vad jag menar.

För övrigt gick allt planenligt, vi lyckades ordna så Gili och jag själv
satt bredvid varandra också på detta planet och vi har naturligtvis utbytt
adresser för framtida samvaro !

Slutet gott allting gott, vi kom hem fredagen den 5 maj och redan på
måndagen 8 maj började min strålningsperiod på 6 veckor.

Måndag tog c:a 45 min. i anspråk för att ”rikta in mig” så strålarna skulle
falla in dit dom skulle, tisdagen c:a ½-timma, onsdagen 20 minuter, torsdag
ledigt och fredagen c:a 8 min., rena löpandebands-principen alltså !!

För mig har detta ju varit en oförglömlig resa och jag är så glad för att
jag bestämde mig för och fullföljde denhär resan.

Hälsningar till Er Alla !! / Robert