En djuphavsdykares berättelse

Ett sällskap från Västkustens dykarklubb bestämmer sig i mitten av 1950-talet för att resa ner till Röda havet.
De bygger om en gammal kutter som de döper till ”Red Sea”. och far i början av 1956 hela vägen från Västkusten ut i Atlanten, förbi Portugals kust, via Gibraltar och in i Medelhavet, genom Suez-kanalen och till slutmålet Röda Havet  och allt filmades.
Besättningen, som består av sju män, däribland Dennis Österlund från Göteborg
utstrålar äventyrslystnad och stämningen är på topp ! ! ! och vi får följa hur de längs färden möter grekiska svampdykare och sudanesiska pärlfiskare, dyker ner till vrak från andra världskriget och råkar  ut för barracudor,  hajar och djävulsrockor.
Undervattensbilderna är fantastiska och unika för sin tid. 

Det har just visats en film på TV om balsaflotten ”Kon-Tiki” och jag vill i det sammanhanget gärna berätta något från mitt långa och händelserika liv.  (jag föddes 1937)
För alla som inte känner till det, så var min mamma fransyska och född i Paris. Redan sommaren 1946, efter kriget, for vi till min moster Selma i Paris och hennes man Charles.
Med dem for jag så till min andra moster, Pauline, i Digne (i trakten av Grenoble) där hon innehade ett ”Drogueri” som mest kan påminna om en svensk järn/färghandel men med ett mycket större sortiment. 
Jag vill gärna berätta om hur hon brukade tala om för oss att:
”Tvätta all frukt grundligt, då jag säljer giftet som bönderna besprutar frukten med och jag vet hur farligt det är” !!
Jag stannade i Digne tills hennes dotter Huguette’s man Jean kom och hämtade mig och körde ner till Marseille och jag fick erfara de krokiga bergstrakternas trafik dit ner
En lite kul grej i sammanhanget var att de två systrarna gift sig med var sin broder  och således båda hette Mazaud i efternamn !
Paulines man var med om kriget 1914-1918 och då kommit hem både nerknarkad och alkoholiserad då det var vad som gavs dem  för att manskapet skulle våga sig upp ur skyttegravarna och slåss, ofta med bajonett på,  och hon hade tyvärr varit tvungen att skilja sig från honom.
Jean’s far drev en firma som sålde alla produkterna som droguerierna saluförde och med Jean fick jag följa med när han besökte alla sina kunder utefter hela Medelhavskustens turistorter, mellan Marseille och Cannes.
För det mesta var det endags-turer, men ibland fick vi sova över någonstans och jag minns speciellt när vi fick övernatta  i Toulon och han då tog mig till en kinesrestaurang, som ju inte varit något som nått  Sverige ännu. 
Restaurangägarens namn var Mr. Fou och alla ropade efter Mr. Fou,  Mr Fou  ( herr tokig på svenska )!!
Jean var in till en handlare, massor av kunder som denne ”servade” och Jean fick passa på att slänga fram några ord emellan handlarens kunder ! Han var en fantastisk försäljare och så omtyckt av sina kunder och fick alltid mycket sålt, som han levererade  i nästa runda om det inte var för stora saker som var tvunget att skickas per post.
Vi var inne på en bistro och han beställde en sockerdricka åt ”den lille”  (mig alltså)  och tog sig väl själv en kopp kaffe eller ett glas öl.
Vid ett tillfälle hade han sagt till någon något  om ”chine une cigarette” och jag frågat om dom sålde kinesiska cigaretter där, men han skrattade och berättade att det var slang för att ”tigga sig till en cigarette”.
Huguette och Jean tyckte båda om att snorkla och dyka ner till intressanta saker i det så klara Medelhavsvattnet och han visade mig hur man med en stor sten kunde låta sig dras ned mot djupet.
Av dom fick jag min första mask och snorkel och vi hade det ”hur kul som helst” alla tre ! Mycket av den franska jag kan, har jag bl.a dom att tacka för !
Jag är ju Stockholmare ursprungligen och var en gång in på NK i Stockholm där en man stod och demonstrerade dykutrustning och berättade  att ”Nästa vecka åker jag ner till ön Elbe i Italien” och jag fick broschyrer som jag sedan presenterade för mina föräldrar och ”deklarerade” att jag ville åka på dykarskola till ön Elbe.
Mina föräldrar lät mig göra detta
Det var en tysk dykarklubb vid namn ”Barracuda” och där fanns en svensk ledare nämligen: Dennis Österlund, som varit en av dom som varit med på Röda-Havs-expeditionen jag nämnt om här ovan.
Som ende ung svensk blev jag något av deras ”maskot” och alla såg alltid till att jag skulle ha det bra ! Jag gissar att jag väl var c:a 15-16 år här.
På vägen ner till Elbe hade jag stannat till i Pisa.
En fotograf bad mig hålla upp handen (och vi var väl c:a 20-30 m. från det lutande tornet) och jag kunde skicka hem ett vykort där jag berättade att: ”Ett av jordens 7 underverk har just blivit räddat”! Jag hade alltid skickat långa och uttömmande reseskildringar till mina föräldrar !
Jag tror kursen var på ungefär 1½ vecka och vid ett tillfälle hade Dennis blivit attackerad av en barracuda, lagt sig i sin Folkvagn och var nära att förblöda, då han till sist kommit på att han måste till sjukstugan för att  bli omplåstrad.
För c:a 20 år sedan visades, på Draken här i Göteborg, en film om Röda-Havs-Äventyret och alla som kunde vara med stod efter filmen på
podiet och presenterades för publiken och jag hade ställt mig framför Dennis Österlund och sagt att: Jag heter Robert Tardell och det namnet kommer jag ihåg, hade han sagt och presenterade samtidigt sin fru och berättade för henne om händelsen och det var ett kärt återseende och jag återkallade för honom händelsen med attacken av Barracudan.
Jag vet att Dennis hade uppfunnit någon slags ventil, tror jag det var, som han tagit patent på.
Från Elbe tog jag tåget från Piombino och mot Sverige och i kupén med bara italienare, var en ung fransman och vi började naturligtvis pratas vid.
Min moster Selma bodde i Clichy, en förort till Paris, och det visade sig att min färdkamrat från Paris bodde på nästa parallell-gata till min moster och att dom kunde vinka till varandra från sina köksfönster !!
Jag hoppas Ni tyckt mina berättelser varit intressanta och värda att läsa!
Hälsningar/
Robert Tardell
Top