En vanlig dag (Astrid)

Det var en dag då det mesta gick på tomgång. Inget planerat och inga överraskningar att vänta.Tänkte gå ut för dagens motion, men tittade först lite i lokaltidningen som kom precis då.Verkade inte vara något särskilt, men noterade att katten som brukar hålla till här omkring fortfarande var efterlyst. Med foto och allt. Utekatter brukar gå sina egna vägar.
Själv planerade jag att ta vägen ner mot tågstationen, en kort sträcka. Ibland går jag några kilometer till nästa samhälle och tar pendeln tillbaka. Resan mellan de två stationerna varar inte länge men alltid finns det något att lägga märke till.
Genom att vara uppmärksam har jag snappat upp flera sätt att fuskåka på. Rätt så enkelt när man ser det utföras, djärvt och förbluffande lätt. Lite tur vill det till också. Men inget att rekommendera, så jag stämplar mitt kort ordentligt som de flesta gör.

På det viset kan man helt lugnt se ut över älven som flyter parallellt med järnvägsspåret. Nära land vistas ofta svanar och andra fåglar. Då och då kommer ett fartyg lastat med timmer eller annat.
Så jag kliver av tåget på hemmaperrongen och tar trapporna till utgången. Några använder hissen men det aktar jag mig för efter att en gång sett den fastna mellan två lägen.
För säkerhets skull passar jag mig också för riktigt sena hemresor med tåget. Kanske en tanke för andra än tanter och äldre.

Särskilt bråttom hem var det inte denna dag så jag gick en sväng via andra innegårdar. Tittade lite på en gammal bil som stått länge på en parkeringsruta. En brun Saab, en modell som nästan aldrig syns till ute på vägarna längre, och där det gått många år sedan senaste vaxningen. Jag gissar att den har varit och är någons kär klenod. En person som har förlorat kraft och möjlighet att använda den. Visst är det vemodigt.

Efter att ha lämnat bilparkeringen bakom mig är jag strax vid gaveln till huset jag bor i, och precis utanför där finns ett ganska stort träd med ett gammalt skatbo i. Trädet har ingen sammanhållen krona utan det delar sig åt två håll, och i den delen som vetter mot gatan där det är ett övergångsställe har skatorna en gång byggt ett bo i toppen. Inte tar de ansvar för vad som kan hända om eller rättare sagt när hela bygget faller ner. De är bra på att samla material och foga ihop till ett hållbart hem, och bryr sig inte om vad grannarna tycker om placeringen.
Inte heller behöver jag göra det , nog ordnar det sig utan min medverkan.

Innan jag rundar sista hörnet på huset hinner jag se en skymt av den grå katten som en gång utan att veta om det varit efterlyst.
För övrigt hände inget särskilt den där dagen.

 

Astrid